Min hjärna går bokstavligt på högvarv...tror den kommer att koka snart! Jag är så jävla slut alltså. Är ju inne i min praktiktid just nu, har min långa placering på Akut strok och neuro, har gjort två underbara veckor på IVA och två dagar på op. Och just nu är jag på intro på mälva där jag ska jobba i sommar. ALLA ställen är så olika varandra, hela tankesättet och vården. På praktiken är det ju bara skötersketänk med allt som hör till det och nu ska man försöka vänja sig vid att tänka uska som jag aldrig har gjort förut.. man känner sig helt lost!! Ska bli så JÄVLA skönt när praktiken är över! Man "jobbar" ju verkligen gratis många gånger kan jag tycka och vissa verkligen kör med en... Någonting som jag däremot är så himla impad över är hur jäkla kunniga en del är. Om man oturligt nog behöver hamna på iva så kan man vara i trygga händer, shit vad dom kan alltså!! Från att ena sekunden vara helt tvärdött till att nästa sekund rädda någonannans liv. Längtar verkligen tillbaka dit, inte helt omöjligt att jag läser till ivavubben sen! Så himla intressant. Har iaf satt några pvk hittills och det är jävligt kul, dock bara tagit typ två venprover. Vart med vid sondinsättning och kad men inte gjort själv! Har seminarium nästa vecka.. fattar inte hur jag ska hinna allt!!! J åker på kryssning och är borta typ hela helgen.. jävligt lyckat! Drygt för mig för då måste jag hålla på och krångla och hitta en sovplats, vägrar att sova själv med alla spöken;) Nej nu ska jag inte prata mer om det! Kram till er som förtjänar det

Fy fan vad det är synd om mig.. hade över 39 grader igårkväll när jag kom hem från praktiken.. Var så slut så att Jocke fick bära mig från soffan till sängen. Och hostan ska vi inte ens prata om!! Hoppas att det går över fort.. Det är en patient som jag kom i kontakt med på IVA som jag aldrig kommer att glömma.. hela historien är så tragisk och jag blir så ledsen när jag tänker på det. Att det kan gå så fel alltså.. Men det blir väl kanske så när man inte har en familj som bryr sig och man hamnar i fel umgänge! Jag hoppas att jag inte får se din dödsannons i tidningen och att du tar dig ur det här och kämpar! Jaja nog om det nu..

Man tror att man känner en person. Men helt plötsligt förändras hela livet och man inser att man inte alls gör det för fem öre. Har aldrig kännt mig så besviken som jag har gjort den sista tiden. Kan inte med ord beskriva hur det känns.. det känns som att jag har förlorat en del av mig själv. Jag är en person som är rätt bra på att hålla tålamodet uppe, men det går till en viss gräns och då måste även jag sätta ner foten och säga ifrån. Man kan inte gå runt och låtsas, det mår ingen bra av! Jag förstår verkligen inte att "kärleken" kan vara så blind ibland, visst, alla blir toffliga men det för fan ha en gräns alltså. Man kan inte leva i en jävla fantasi värld. Fattar man inte att folk skrattar åt en. Det är som att man har glömt bort att ens omgivning faktiskt vet hur man var innan man träffade "kärleken". Man kan inte försöka spela någon man inte är bara för att leva upp till någon annan och försöka passa in. För mig är att stå för en sak exakt lika som att mena det. Eller har jag fel? Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva här, egentligen vill jag att alla ska få veta. Vi har inte gjort nått fel och har inget att skämmas för.. När man berättar för folk tror dom att man ljuger. Jag önskar jag gjorde! Jag hoppas du är lycklig nu. En dag kanske du vaknar upp och inser fakta.. Life goes on