Man tror att man känner en person. Men helt plötsligt förändras hela livet och man inser att man inte alls gör det för fem öre. Har aldrig kännt mig så besviken som jag har gjort den sista tiden. Kan inte med ord beskriva hur det känns.. det känns som att jag har förlorat en del av mig själv. Jag är en person som är rätt bra på att hålla tålamodet uppe, men det går till en viss gräns och då måste även jag sätta ner foten och säga ifrån. Man kan inte gå runt och låtsas, det mår ingen bra av! Jag förstår verkligen inte att "kärleken" kan vara så blind ibland, visst, alla blir toffliga men det för fan ha en gräns alltså. Man kan inte leva i en jävla fantasi värld. Fattar man inte att folk skrattar åt en. Det är som att man har glömt bort att ens omgivning faktiskt vet hur man var innan man träffade "kärleken". Man kan inte försöka spela någon man inte är bara för att leva upp till någon annan och försöka passa in. För mig är att stå för en sak exakt lika som att mena det. Eller har jag fel? Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva här, egentligen vill jag att alla ska få veta. Vi har inte gjort nått fel och har inget att skämmas för.. När man berättar för folk tror dom att man ljuger. Jag önskar jag gjorde! Jag hoppas du är lycklig nu. En dag kanske du vaknar upp och inser fakta.. Life goes on