Fy fan vad det är synd om mig.. hade över 39 grader igårkväll när jag kom hem från praktiken.. Var så slut så att Jocke fick bära mig från soffan till sängen. Och hostan ska vi inte ens prata om!! Hoppas att det går över fort.. Det är en patient som jag kom i kontakt med på IVA som jag aldrig kommer att glömma.. hela historien är så tragisk och jag blir så ledsen när jag tänker på det. Att det kan gå så fel alltså.. Men det blir väl kanske så när man inte har en familj som bryr sig och man hamnar i fel umgänge! Jag hoppas att jag inte får se din dödsannons i tidningen och att du tar dig ur det här och kämpar! Jaja nog om det nu..

Man tror att man känner en person. Men helt plötsligt förändras hela livet och man inser att man inte alls gör det för fem öre. Har aldrig kännt mig så besviken som jag har gjort den sista tiden. Kan inte med ord beskriva hur det känns.. det känns som att jag har förlorat en del av mig själv. Jag är en person som är rätt bra på att hålla tålamodet uppe, men det går till en viss gräns och då måste även jag sätta ner foten och säga ifrån. Man kan inte gå runt och låtsas, det mår ingen bra av! Jag förstår verkligen inte att "kärleken" kan vara så blind ibland, visst, alla blir toffliga men det för fan ha en gräns alltså. Man kan inte leva i en jävla fantasi värld. Fattar man inte att folk skrattar åt en. Det är som att man har glömt bort att ens omgivning faktiskt vet hur man var innan man träffade "kärleken". Man kan inte försöka spela någon man inte är bara för att leva upp till någon annan och försöka passa in. För mig är att stå för en sak exakt lika som att mena det. Eller har jag fel? Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva här, egentligen vill jag att alla ska få veta. Vi har inte gjort nått fel och har inget att skämmas för.. När man berättar för folk tror dom att man ljuger. Jag önskar jag gjorde! Jag hoppas du är lycklig nu. En dag kanske du vaknar upp och inser fakta.. Life goes on

Trodde inte man kunde sjunka så lågt som människa.. Så jävla ledsen och besviken..